Jeniferever - Iris (Cd Ep)
Big scary monsters recording company

Det var ett par år sedan nu, närmare bestämt alldeles i Voidfaith's begynnelse, som Uppsalabandet Jeniferever släppte sin debut 10". Den som minns den något taffliga recensionen av denna minns även hur jag målade upp bandet som ett ganska renodlat emoband knutna till paralleller som Cursive, Fireside och Mineral. Jag vet inte hur pass jag skulle vilja signera det uttalandet när jag hör på skivan idag, men att det var emorock Jeniferever utövade under den perioden går ju dock omöjligt att ta miste på.
Men sedan dess har bandet hunnit åka på flertalet Englandsturnéer, vilket i sin tur lett till att det Brittiska skivbolaget Big scary monsters även släppte en split CD/12" med emobandet The Next Autumn Soundtrack för en tid sedan, en skiva som jag lyckades missade totalt när den kom, och Jeniferever föll mer eller mindre i glömska under en lång tid då låtarna ifrån 10"an mer eller mindre hade gjort sitt.

Under juni 2004 kom dock namnet Jeniferever åter att falla på mina läppar. Denna gång genom nya EP:n "Iris", och ärligt talat så var resultatet denna gång långt ifrån väntat. En hel del har hänt sedan jag senast hörde bandet, utvecklingen har varit enorm samtidigt som ändringar i bandsättningen även haft sin beskärda del i förändringen, enligt bandet.

Jeniferever handlar nämligen numera mer om postrock än emorock. Långa och monumentala låtar kring tio minuter-strecket byggs upp på ett många gånger smått fantastiskt vis, samtidigt som produktionen av denna EP är så långt ifrån av små mått man bara kan komma. Tvärtom så imponerar den helt otroligt många gånger. Bortsett ifrån grundsättningen förädlas musiken nämligen av genomarbetade stråkarrangemang, blås och annat som vävts in i låtarna på ett väldigt fint sätt.

Uppsalabandet må kanske inte göra något unikt och banbrytande i sig, men de gör samtidigt inte som så många andra som verkar nöja sig med att rippa Mogwai eller Explosions in the sky. Nej, "Iris" ger snarare känslan av att man samlat intryck och influenser ifrån många olika håll, och sedan vävt ihop det till något som på ett svårförklarat vis mest bara låter Jeniferever. Ibland lyser den känslan igenom smått när kortare partier och pusselbitar får mig att relatera till vissa saker, exempelvis de ganska påtagliga Logh-parallellerna i sista spåret "White belt, black heart", som är en riktigt mörk och uppgiven historia. Men hur som helst. Detta tar dem i sin tur väldigt högt upp i min bok bland den idag ständigt växande skaran av postrock-band. Fyra låtar med en sammanlagd speltid på 38 minuter kanske avskräcker en del, och kanske än mer när jag säger att ingen av spåren egentligen står ut så mycket ifrån varandra. Men märkligt nog så blir "Iris" aldrig tråkig. Jag skulle vilja påstå att Kristofer Jönsons sånginsatser har en stor del i det, då det är tack vare dem "You only move twice" och "For the world is hollow and I have touched the sky" blir till mina favoriter. Sång är ett element jag ofta saknar hos postrockband och det känns inte helt vanligt att de förekommer så pass mycket som de gör hos Jeniferever. Men det är något jag är evigt tacksam för, för det gör "Iris" till en av årets bättre EP:s hittills i min mening. Enligt bandet kan vi vänta oss ett fullängdsalbum nästa gång det blir aktuellt med ett skivsläpp, och kanske inte helt oväntat så är mina förväntningar inför detta av enorma mått vid det här laget.


/Daniel Pettersson
www.voidfaith.net